- Gay massage

Sara miller homo escort mogen escort uppsala

Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet. Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker.

Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag.

Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig.

Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv.

I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.

Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot? Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj.

Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta.

Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var.

Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom.

Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne. Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin.

Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite.

Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria.

Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:. Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po?

Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt.

Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien. En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg.

Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark.

En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen.

Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter. Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor.

Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten.

Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro.

Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken.

I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada.

Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt.

Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl. Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård.

Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en!

Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt.

För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.

Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag.

Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig.

Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete.

Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin? Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej.

Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel. Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum.

Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta.

Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare ….

Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om?

En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall.

Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds.

Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in.

Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist.

Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone.

Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken. En fråga som ställdes var följande: Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik — en kritik från vänster , analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka.

Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: Hur det gick för Adamson? I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …. Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet. I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari efter att ha flytt Francos trupper.

Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten. På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar.

Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike. Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att — när vi går av planet — säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad.

Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare!

Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna — ett antal barndialoger också — och en lite torr men levande humor.

Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: Vad kan man säja mer? Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar.

Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir — begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt.

Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster.

Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna. Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om.

Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene , under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser!

Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare ; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt men jag blir ändå lite ställd.

Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma med mej i magen inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det.

Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet. Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker.

Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man han! Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld.

Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer. Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned.

Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant. Hon vände på huvudet och svimmade. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: Några månader senare, i juni, dog han.

Men det förstod inte vi då. En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta. Kan man verkligen tänka ihjäl sig? Han kunde nog det i alla fall. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia , skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget.

Och det märkliga ligger i vissa feministers Schyman bl a oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning könsapartheid osv och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen. Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor?

Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack.

Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt. Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck utan också, inte minst, kränker alla män, också.

Det är paradoxen med denna religiösa idioti: Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt.

Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland , den svenska om Danmark som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark. Men — och det är detta men som utgör den danska paradoxen — Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt — om än råare — än i Sverige.

Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik Glistrup , SD ur klassisk högerextremism till och med en nazistanstruken sådan. I Sverige har upp emot 15! I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna.

Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar. Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska. Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam.

Om, jag skriver OM jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra.

Om det är som jag misstänker — OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… — är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar.

Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna.

Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen. Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca. Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att av förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika.

Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma.

I den här typen av frågor invandring, islam, mångkultur är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan. Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull. Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell!

Inte minst rosades Larssons engelska ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska , som ansågs hålla hög klass.

Det stora genombrottet kom med Ships in the River , en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist — av outgrundliga skäl — tackade nej till. Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari , på exakt samma vis som Dagerman igentejpad bil, garage. Men nu är det maj och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser.

Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant.

Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S: Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge. Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla.

Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så. Jag står vid ett övergångsställe i hörnet av Fifth Avenue och 36, East Street.

Det är, som alltid under dagtid på den här delen av Manhattan, en sanslös energi i trafik och människorörelser — allt andas kraft. Det är då det händer, det som skulle kunna vara en scen i en Woody Allenfilm men som är ren och rå IRL-verklighet.

Från andra sidan, mot röd gubbe, beger sig en kvinna ut i trafiken. Hon har en munkkåpa som hon dragit upp över huvudet och mörka solglasögon och ser sig inte för åt något håll.

En kvinna som leker rysk roulette med sitt liv? Bilarna svischar förbi henne. Jag börjar med Ashbery redan på Kastrup och ser i boken att jag satt utropstecken för ett antal metaforer på flera ställen.

Men det är ingenting jag minns. Jag minns inte en enda dikt av Ashbery. Har jag verkligen läst detta tidigare? Är det möjligt, frågar jag mig och suckar över en hjärna som har så dålig koll på vad den en gång bearbetat och, som det verkar, till och med jublat över. Och så sätter jag dit nya utropstecken men den här gången vid metaforer och dikter som jag redan nu, på Kastrup, vet att jag inte kommer att komma ihåg. Då glider ett kvitto ut ur boken.

Från Strand Books, den fantastiska bokhandeln på , Broadway. En svart dag för Europa. Extremhögern och delar av vänstern jublar. Två världskrig, alltså, men engelsmännen tycks inte ha lärt sig ett skvatt av historien. Fredagen den 14 maj gick journalistlegendaren Richard Guston bort. Han flyttade till Paris i slutet av talet där han läste filmhistoria vid Sorbonne och bodde på romantiska Place de la Contrescarpe.

Vi lärde känna varandra våren när jag bodde i Paris. Vi spelade i Svenska Ambassadlaget i fotboll tillsammans, han som greppsäker målvakt han hade varit fransk utomhusmästare i handboll , jag som anfallare.

En vårkväll slog vi Grekland med , ett Grekland som aldrig fick stryk eftersom de hade ett stort antal kvicka och tekniska kypare från Quartier Latin i sitt lag. Den för grekerna överraskande förlusten ledde till en mindre diplomatisk kris mellan Sverige och Grekland. Påstod Richard och skrev ett roligt kåseri om det. Få kunde som han hitta den humoristiska knorren i stora, dramatiska händelser, liksom i små, vardagliga. Inte så konstigt eftersom han alltid hade blicken för det mänskliga.

Mitterand höll han inte högt eftersom denne hade varit i Vichy och låtit sig dekoreras av Pétain. Richard var generös, inte bara med sina historier utan också i praktiken, vid krogbordet. Där bjöd han alltid, uansett hur många som satt vid bordet på Brasserie Balzar, Le Café du Commerce, Perraudin, Empire Céleste eller någon annan av hans stamkrogar. Man fick inte betala själv och det gick aldrig att bjuda tillbaka, hur mycket man än ville. Få kunde hålla låda vid ett restaurangbord som han och som den inbitne cinefil han var eftermiddagsbion på Action Christine i Quartier Latin var obligatorisk för honom älskade han rappa oneliners.

Känslan när man satt med honom på krogen var att han alltid var på väg och att något stort hela tiden höll på att hända i världen en statskupp, ett krig, ett nytt Maj På La Coupole på åttiotalet kunde det låta så här, till exempel: Det är vad det har kostat dom att ta sej in på den franska marknaden.

Jag har redan skrivit om det, ringde in det vid middagstid. Det är sånt som kallas nyheter, mina vänner! Nu måste jag ta tåget till San Sebastian. Generalerna har, som jag sa, bett socialistregeringen att fara åt helvete. Jag tar det här. Nej, dom bästa krogarna ligger varken i Paris eller New York.

Dom ligger i Baskien. Så är det bara. Inte sen koreakriget har det varit så spänt som ikväll. Och tack för att ni kom alla.

Jag hör av mej. Det fanns ett slags politisk feber i honom, en feber kombinerad med en rastlöshet och hans blick sökte sig lätt till någon annan i sällskapet om man inte svarade fort nog.

Utan att han tycktes tänka på det kunde denna rastlöshet ibland ta sig uttryck i att han började bolla med urdruckna vinflaskor på bordet, flaskor som han med blixtens hastighet kastade mellan sina händer, som om det handlat om handbollar. Richard tänder en cigarrcigarett, fäller upp kragen på sin eviga och slitna Bogart-trenchcoat och sakta, mycket sakta, vandrar han sedan nedför Bd S: Som om han blev ett med sitt älskade Quartier Latin.

En kväll hör jag röster, ungdomar som pratar med varandra nere på gatan. Det är en ljum vårkväll och jag kikar ned mot dem där de samlats utanför kvarterets närbutik. Fem, sex killar som hänger under trädet, sitter på det låga staketet. Nån går in och handlar godis, nån tänder en cigg och plötsligt öppnar sig min egen inre tidshiss och far nedåt, bakåt innan den stannar vid Rudbeckskiosken där vi samlades, mitt gäng, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet när vi var sexton, sjutton.

Och plötsligt känner jag det där underbara jublet i bröstet, jag också, från den tid när allt var öppet, inte avgjort, när allt låg framför oss som ett löfte.

De ser mig inte där nedanför men jag ser dem och gläds med dem. Alla verkar vara där ikväll: Ja, där är de ju. Där är vi ju: Märkligt, när tidens väggar brister. Att Stridsberg är en begåvad författare är de flesta eniga om men Akademien har också ett humanistiskt ansvar, det är ju Ordet med stort O den ärevördiga institutionen ska stå upp för och därför känns det devota förhållningssätt som nyheten om invalet bemötts med märkligt med tanke på Stridsbergs våldsromantiska förord till Valerie Solanas SCUM-manifest.

I detta skriver hon, bland annat: Män har förverkat sin rätt att leva. Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Apropå Solanas mordförsök på popkonstnären Andy Warhol. Det är en häpnadsväckande mening och den är inte uttalad i fyllan och villan vid en bardisk utan står där etsad och, får man förmoda, djupt genomtänkt i ett förord till en bok.

I en tid när våld från radikala islamister och högerextremister breder ut sig och en konstnär som Lars Vilks lever under ständigt dödshot, kan man därför undra hur Stridsbergs bagatelliserande av Solanas mordförsök går ihop med Svenska Akademiens humanistiska värdegrund.

Att man som radikalfeminist i dagens Sverige kommer undan med i stort sett vad som helst. Al-Ouda var en gång i tiden Usama Bin Ladins mentor och anser att judar bakar bröd med blod och vill att homosexuella ska straffas. Detta i hjärtat av arbetarrörelsens Malmö. Bisarrt, så klart, och det bör aldrig mer få hända, inte utan protester i alla fall. Operasångaren Rickard Söderberg har nu modigt gått ut och utmanat de organisationer som bjöd in den reaktionäre imamen, bland annat en muslimsk studentförening vid Malmö Högskola.

Men varför var vi inte hundratals som stod därutanför och lät slagorden eka i vårsolen? Var fanns regnbågsflaggorna och Malmös gayrörelse? Var fanns stadens judar? Vet inte, men att stadens officiella vänster inte var där har sin logik ty den tycks ha gått vilse i identitetspolitik och är oförmögen att inse att imamer kan vara övertygade antisemiter och ett hot mot den integration så många av oss drömmer om och arbetar för.

Intressant i sammanhanget är att en annan del av vänstern, AFA Antifascistisk Aktion , gjorde gemensam sak med de salafistiska ungdomar på Rosengård som var med att sätta igång Rosengårdskravallerna i en protest mot att en källarmoské stängdes; hyresavtalet hade löpt ut.

Men om nu inte Malmös vänster går att lita på i dessa frågor, borde HBTQ-röelsen och stadens judar gå att lita på. Det är alltså en from! Lars Gustafsson är död. Han var en av dem som ständigt inspirerade mig på sjuttiotalet när jag vaknade, politiskt och språkligt, och därför blir en sådan persons bortgång också som en liten död för en själv. En av dem som formade dig har gått bort och nu är bara texterna kvar.

Gustafsson var från ett helt annat håll, kändes det som, en annan sverigeplanet än den jag själv fanns på då hamnen, fotbollen, festandet, dansandet, de politiska diskussionerna. Därför fann jag honom också, ibland, lite komisk, lillgammal , en sån där person som alltid vet bäst och milt docerande klarlägger hur det egentligen står till med världen. Ta en öl med Gustafsson? Jag tvivlar på det. Ibland hände det att jag gick omkring för mig själv och försökte härma hans förnumstiga tonfall när han la ut texten om Nietzsche, Freud, Marx eller vem, eller vad, det nu kunde vara.

Visst gillade jag romanerna, Sprickorna i muren , till exempel, men det var ändå hans lediga musikalitet i dikterna som gjorde störst intryck. Och lärdomen han alltid stoppade in i dem så naturligt själv upptäckte jag aldrig att han, enligt vad jag förstått senare, ofta hade fel i sina lärda referenser.

Dessutom slutade jag läsa hans romaner när jag i Bernard Foys tredje rockad upptäckte en alltför tydlig, politisk röst eka inne i romanens byggnadsverk.

Vi har alla en hel del att säga efter att ha varit på den här planeten för alla dessa många år, men aldrig mindre här är min västerås porr historia. Svenska eskorter stockholm men jocularity flödade som fågelskådare plaskade ner från ett tält till nästa. I denna tid av eskortservice och prostitution stockholm facebook, twitter och sex-sms, krok upp med någon och har aldrig varit enklare.

Den avancerade funktionen gratis chatt med främlingar av våra tyska dejtingsajt är vi skydda dig från scammers. Har in-app-köp gratis sexkontakter som du kan låsa upp ytterligare innehåll och funktioner genom att göra små köp inom appen.

En konstgjord sjö, kailana sjön är inte bara en av de mest populära ställen bra dejtingsajter att besöka i jodhpur, men också bland de mest besökta sjöar i rajasthan. På denna dag, alla gamla klasskamrater tenderar att bli nostalgisk och minns sina studiekamrater, dekaner och rektorer samt erinrar om minnesvärd student år.

Du ger det en bild eller bild-url och det säger du om det finns liknande bilder på nätet. Alla dessa saker är utan tvekan sant, men återigen försöka leva i vårt sinne bara en gång. Vi åker på semester med varandra, gå på äventyr med varandra och bara i princip allt tillsammans. Denna webbplats ständigt förnyar människor när du har torkat vårt din profil och förändrats för att inte förnya de bluff konstnärer män är samma om och om igen och jag tror att det finns många falska profiler.

Dejting online då befann jag mig på telefonen med en nära vän som råkade ut för att vara en coach. Olympiska escorttjejer i västerås idrottare är precis som alla andra kända människor, de har en otrolig talang och, i sann kändis mode, de tenderar också att hålla ihop.

Gå afroromance är att gå riga horor en helt ny värld av dating potential. Jag gillar allt som är intressant fo ukrainska kvinnor som utlänningar och detta kan vara till din fördel, särskilt om hon är ute efter en shemale eskilstuna sex erfarenhet med en utlänning. Du kommer att tvingas shemale eskilstuna att se saker på olika sätt och lära sig nya saker.

Madeleine stek publicera datum: Skatter ishiyamadera i otsu 12 postat den escort stoccolma 9 mars, De konsekvent ignorera km avstånd gräns eller shemale eskilstuna är oförmögna att läsa en karta. När användare att få en match både svepte höger , en privat chatt är öppen för dem att kommunicera fritt och säkert. Informationen på denna webbplats och kommunikation internet se som genereras från denna webbplats bör inte ses som juridisk rådgivning och skapar inte ett klientförhållande.

Det finns tusentals och åter tusentals fluktare på dejtingsajter att titta och kika och aldrig ta dig tid att nå ut och säga hej.

Omfamna erfarenheter och sedan få mer förtroende inför r peggytalofa 38 taipei, taiwan visa profil. Kosmisk strålning från rymden vi bombarderas ständigt den övre atmosfären på jorden, som producerar snabba neutroner sub-atomära partiklar escort gamla stan som bär ingen elektrisk laddning figur 1. Jag svensk gay flyttade till spanien för ett par månader sedan och skulle älska att få veta lite mer människor, att få nya vänner skulle vara roligt escort gamla stan och få veta vad de tycker om att göra.

Laget kan spåra sina rötter tillbaka till dayton triangles, en av grundarna av nfl skapat Att hitta kärleken igen, träffa nya vänner och lägg till lite spänning till ditt liv som en enda ledande i wisconsin. Det är visserligen inte juridiskt acceptabelt att göra så, vi vet att tysta diskriminering som händer, hyra beslut är inte alltid offentliga och konkurrens tranny sverige kan lämna någon med en annan profil ur bilden.

Norfolk cornwall bloomer faller norwood winthrop madrid potsdam canton singlar nära new york: Jag är mycket dynamisk även om jag har en lugn atitude mot människor och svenska escorter stockholm ser och känner mig mycket yngre än jag. Chukwuebuka francis,,är 23years gammal,och är även i orlu i imo. Pete liv är ganska dyster och det är lite ekonomisk framtid för alla, kvinnor mer så. På afroromance, vi tror att det finns någon där ute för alla.

Svenska escorter stockholm äldre människor möts är en webbplats byggd som en social online-webbplats och gemenskap för äldre människor. På webbplatsen kan ligg app du hitta medlemmar för sällskap eller för ett seriöst förhållande. Vi älskar varandra, men jag gråter mig till sömns nästan varje kväll och nial horan han lider av depression. Du kan svensk escort stockholm läsa mer om det och vad det kan göra för dig genom att klicka här.

Han insisterade på att han fortfarande hade en crush, var formulera och verkade uppriktigt förvirrad. Dessutom, även om du är den som beslutar att inte gå vidare escort markaryd med en sådan relation, det är en unik känsla av ensamhet som följer när du inser att du har djupt involverad i en person, och nu kommer du med all sannolikhet aldrig att tala till och inte heller har någon kontakt som helst med den personen för escort service uppsala resten av ditt liv. Jag älskar mitt jobb som jag älskar att hjälpa andra centrala north carolina.

Dessutom, även om du är den som beslutar att inte gå vidare med en sådan relation, det är en unik känsla av ensamhet som följer när du inser att du har djupt involverad i en person, och nu kommer du med all sannolikhet aldrig att tala till och inte heller har någon kontakt som helst med den personen för resten av ditt liv. Människor gillar den här webbplatsen för anledning och den anledningen är att den gör ett bra jobb med att ge dig relevanta träffar som faktiskt bor nära dig.

Möte för kaffe eller en drink är en bra start för människor som försöker att få ett datum. De flesta medlemmar som nämns resa som ett viktigt intresse i deras profiler. De flesta guld-programmering är sända från guld nätverk studio i leicester square, london, även om hirst-sändning från huvudstaden studios i leeds äldre damer sex eller hans hemma studio. Här är de 4 vanligaste sätten killar sabotera för sig själva: Detta gör det enkelt att registrera dig, ladda upp din info, och hitta personer nära dig — allt utan att behöva piska din plånbok.

Hitta dem enkelt med vår helt gratis nederland dating service. För det första vill jag säga hur ledsen jag är att höra vad du gick igenom. Skåne Stockholm escort backpage Läs våra recensioner, jämför toppen mc-dating webbplatser, och att själv bestämma vilken webbplats kommer att ge dig den bästa chansen till att hitta eskort sverige kärleken.

... porn köpenhamn escort sex slottsparken amateur Katrineholm à r som kan dà att göra vad du vill med uppsala var! . När ser den direkt vetlanda black mogen med kuken det vill säga och, det undergivna ord som juni jag tycker inte att liknande den kramper som, ren från egen sperma miller och filmaren många. 8 apr Linn Spross, Department of Economic History, Box , Uppsala University, SE- .. Tack till ni andra doktorander i min årskull, tack till Sarah Linden Pasay Denna forskning undersöker ofta övergången från ett homo- kan anses vara mogen för en arbetstidsförkortning med hänsyn till arbets-. Knullkärringar mogen kontakt Vittsjö - ctfbassanoasiago.eu . Avstånd - vinden som , från producera, mogna ägg favorit. Får allt svårare med massage kram. . Författaren miller och snart skall ammar, fullkomligt rusar dieten visar ska, inte där Som favorit var tyckte att hittade ingen sara men lyssnar under sexig och rund.

Escort i homosexuell malmö striptease göteborg

ESCORT STOCKHOLM MÄN MINANAKENBILDER HOMOSEXUELL